Optimism har visat sig vara en viktig del för att kunna hantera och bemöta negativa händelser. I forskning om optimism har man i studier intresserat sig för hur individer förklarar dagliga händelser, motgångar och framgångar.

Detta kallas för attribuering och forskning har även visat att människor kan skilja sig avsevärt gällande hur man attribuerar och funnit en koppling till optimism.

En teori menar att man utvecklar sin förklaringsstil under sin uppväxt, och om inte medvetna handlingar och strategier tas för att ändra den, så kommer den sannolikt bestå. Ens förklaringsstil fungerar ungefär som ett prisma genom vilken man ser världen och förklarar för sig själv varför saker, bra som dåliga, händer en.
En optimistisk förklaringsstil associeras med bättre skolbetyg, mer framgång och bättre fysisk hälsa. Individer med en mer optimistisk syn på livet agerar mer konstruktivt problemlösande i stressande situationer. En pessimistisk attributionsstil associeras bl a med dåligt självförtroende, depression, ökad risk för sjukdom samt sämre återhämtningsförmåga vid motgångar och upplevda misslyckanden.

Forskare har arbetat fram några tester där man kan mäta olika variabler om hur man tolkar olika skeenden i sitt liv. Dessa variabler mäts i varaktighet, påverkan och personligt.

• Varaktighet delas upp i temporärt eller permanent, individer som ger upp lätt har ofta en tro att misslyckanden är varaktiga, att man alltid har otur, aldrig tur med någonting. Det som gick i fel i ens liv kommer att hålla i sig. Motsatsen är individer som tror att anledningen till motgångar är övergående. Det omvända gäller för framgångar. Pessimistiska personer har en föreställning som säger att positiva händelser är övergående medan optimistiska personer lever med uppfattningen att framgångarna är mer eller mindre varaktiga.

• Påverkan delas upp i specifik eller universell, vissa individer kan skjuta sina problem till sidan och inte låta det gå ut över andra delar i sitt liv, t ex när de gjort ett misstag på jobbet eller om man har bråkat med sin partner. Andra individer tänker i katastrofer och har kanske svårt att ta sig för någonting. Individer som tror att om man misslyckats inom ett område i sitt liv så kommer detta att påverka övriga områden också, allt går emot dem. När det gäller framgångar kan vissa personer hamna i en positiv spiral, medgång i ett område föder medgång i ett annat.

Pessimistisk attributionsstil:

o Jag kommer aldrig bli bra på att spela fotboll
o Jag är totalt misslyckad som förälder
o Ingen av ledningen tycker om mig
o Det var en bra match men bara för att deras försvar var dåligt

Optimistisk attributionsstil:

o Jag spelade inte bra i lördags, men jag missade flera träningstillfällen p g a min knäskada
o Jag har inte spenderat tillräckligt med tid med min dotter
o Min chef tycker inte om mig, men jag kommer bra överens med de andra i ledningen

• Personligt delas upp i ”inre” eller ”yttre”. när saker och ting går emot en kan man skylla på sig själv (inre), på andra individer eller omständigheterna (yttre). Detsamma gäller vid framgång. Individer som tillskriver framgång till egna inre resurser och egenskaper snarare än till andra eller omständigheterna innehar en optimistisk attributionsstil.

Optimister har även en tendens till att inte lägga motgångar enbart på sig själv utan lägger även över en del till andra och omständigheterna. En person med pessimistisk attributionsstil gör istället det omvända. Lägger misslyckande på sig själv och framgångar attribueras till andra.

Forskning visar att vara optimistisk är att föredra men självklart finns det gränser och det som förespråkas är istället något som kallas ”realistisk optimism”. Överdriven optimism kan nämligen medföra att man inte ser verkligheten klart och att man lägger allt ansvar för sina egna misslyckanden utanför sig själv. Martin Seligman som är en expert inom optimismforskning menar till och med att i vissa stunder är pessimism att föredra.

Han kallar detta ”flexibel optimism” och föreslår att ta individer bör ta ett pessimistiskt perspektiv vid sidan av ett mer optimistikt synsätt när viktiga beslut i livet ska tas. Med andra ord, att vara sin egen djävulens advokat. Vad Seligman talar om är alltså inte blind optimism utan optimism med öppna ögon. Man måste ha förmågan att använda pessimismens känsla av verkligheten när man behöver det, utan att fastna i ältande och pessimismens mörka sida.